Frågan är om min öppenhet är bra eller dålig för mig

Som många andra försöker jag hitta mig själv, men det är inte det lättaste. Den personen jag är nu känner jag inte riktigt igen. Jag är avundsjuk, bitter, arg, lättretlig och omogen på många sätt. Samtidigt är jag väldigt mogen, glad utåt, sällskapssjuk, stark i mig själv på ett sätt och ändå ganska nöjd med tillvaron som den är. Däremot vill jag så mycket mer, jag vill inte vara nöjd, jag vill inte nöja mig. Det jag vill (okej, vill är i detta fall att ta i) är att plugga till förskollärare med människor som vill samma sak som jag, plugga spanska, åka utomlands, åka in till stan, röra mig obegränsat överallt. Om jag kunde det, skulle jag inte sitta här och blogga just nu. Si lo pudiera, no habría escribir esto (inte helt säker på att det var grammatiskt korrekt, ytterligare en anledning till att jag vill och måste börja plugga igen). I detta nu skulle jag vara någonstans, kanske inte ens i Sverige, men jag är så oerhört begränsad. Den här sommaren har jag ändå gjort mycket som jag alltid har tyckt varit jobbigt, eller som jag på den senaste tiden har tyckt varit jobbigt. Bland annat har jag åkt tåg till Göteborg med pappa, Lucas och Paula och sovit där en natt och åkt tåg hem igen. Bara att kliva på tåget var ett jättestort steg för mig. Dessutom har jag varit i stan ett antal gånger denna vår/sommar, vilket har varit väldigt jobbigt stundvis. Till Furuvik lyckades jag också åka och trots att jag satt där i baksätet i bilen med min härliga ångest blev jag inte galen (för er som inte vet det, så känner man ofta att man håller på att bli galen, eller rent ut sagt helt sinnessjuk, när man får en panikångestattack/ångestattack). Jag har även sovit hemma själv i detta gigantiska hus i tre nätter utan att ha speciellt mycket ångest. Det är ett framsteg från förra året, då jag sov själv i två nätter och grät för att jag tyckte det var så jobbigt. Något annat jag har gjort i år är att jobba heltid, vilket absolut inte är en dans på rosor, och särskilt inte när man inte mår riktigt bra. Det jag har lärt mig på jobbet är att det är fantastiskt att jobba med människor, framförallt barn. Man får så otroligt mycket tillbaka. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag får jobba kvar även i höst, det måste ju betyda att jag har gjort någonting rätt ;) Skämt åsido, jag vet faktiskt att jag är bra på det jag gör. 
 
När det gäller min ångest har jag lärt mig följande:
  • Jag kommer inte bli galen, även om det verkligen känns så inombords
  • Jag kommer inte dö, hur fort hjärtat än slår
  • Jag kommer inte svimma, eftersom man inte kan svimma av en panikångestattack/ångestattack
  • Ångesten kommer gå över, den kan inte vara för evigt, men däremot kommer den tillbaka
  • Ångest är inte farligt, bara jävligt obehagligt
Allt detta har jag alltid vetat, men det har varit svårt att tillämpa det. Och det är inte förrän nu jag faktiskt har förstått det här och tagit in det i min hjärna. Det är bara det att när man är mitt uppe i en ångestattack är det fruktansvärt svårt att tänka rationellt, man går helt enkelt endast på sina känslor. Och känslorna under en ångestattack är inte roliga. Det kan vara allt från yrsel, frånvaro, overklighetskänslor, skakningar, svettningar, domningar i framförallt händer och fötter, svimningskänsla, hjärtklappning, känsla av att man inte får luft, hyperventilering, känsla av att man kommer bli tvångsomhändertagen av St:Görans psykakut, torr i munnen, täppt i näsan (vilket jag i och för sig alltid är ändå, haha), rodnad på kroppen, minnessvårigheter, överdriven frusenhet, ont i magen, ont i huvudet, illamående och känsla av att man verkligen måste bajsa, även fast man inte ens är bajsnödig, den är trevlig. 
 
Hjärtklappningen är värst om ni frågar mig. Allt det andra kan jag faktiskt stå ut med, trots att även det är skitjobbigt rent ut sagt. Det är något med hjärtklappningen som får mig (och säkert många andra också) att verkligen tro att hjärtat håller på att stanna och att jag kommer dö. Nu var det snart ett halvår sedan jag hade sådan grotesk hjärtklappning, så jag håller tummarna för att den håller sig borta ett tag till. Däremot kan jag få hjärtklappning när jag blir upprörd eller ledsen, men det är inte alls på samma sätt, den kan jag liksom hantera. 
 
Nej, nu är det dags att avsluta detta och jag hoppas att denna text kanske får någon annan att känna igen sig (menar inte att jag hoppas att andra går runt och har ångest, haha, men att någon med ångest kanske finner någon slags tröst eller något). Min avundsjuka måste jag verkligen jobba bort, det är liksom inte alla andras fel att de är så himla lyckliga och har ett awesome liv (vad det verkar som). Det är bara jag som kan göra mitt liv lika awesome. Och det ska jag försöka göra trots min ångest. 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: