.

Till dig, kära jämställdist. Du som säger att jämställdheten har gått för långt, du som menar att jämställdhet inte är samma sak som feminism, du som tror dig veta att kvinnor hatar män och du som säger att du aldrig har blivit utsatt för patriarkatet. Låt mig säga detta till dig: jämställdhet kan inte gå för långt. Vill du titta din dotter i ögonen och säga att hon får skylla sig själv om hon blir våldtagen? Vill du tala om för din son att han ska bete sig som en man för att du ska älska honom? Vill du hålla i din nyfödda bebis som du förhoppningsvis älskar mer än allt annat på denna jord och inse att hen kommer växa upp i en värld där pojkar och flickor har helt olika förutsättningar? Vill du att din tonårspojke ska gå hem på kvällen och vara rädd för att bli nedslagen? Vill du att din dotter ska gå med nycklarna mellan fingarna på väg hem för att hon är så fruktansvärt rädd? Det är det Sverige vi lever i idag. Oavsett vem du är, så har du blivit utsatt för patriarkatet. Det går inte att förneka.

 

Är du tjej har du som liten förmodligen fått höra att killarna som retade/slog dig bara var kära i dig, vilket gjorde att deras beteende normaliserades av vuxna. Som ung tjej har du antagligen upplevt att killarna i klassrummet har tagit mer plats och fått mer uppmärksamhet för att de är just pojkar. De behöver det - för deras biologiska utveckling. Det måste du väl förstå, duktiga lilla flicka? Du har inte fått bollen passad till dig av killarna på gymnastiken i skolan för att du kastar som en tjej. Du har lärt dig att orden "som en tjej" betyder någonting dåligt och att du egentligen inte duger. Du duger inte om du är tjej. Du kan inte kasta. Du kan inte skrika. Du kan inte springa. Du kan inte slåss. För du gör det som en tjej. Som tonåring har du med all sonnolikhet blivit tafsad på när du har varit ute med dina vänner. Du har varit rädd för att gå hem själv. Du har undvikit vissa vägar för att du vet att det kan hända någonting. Du kanske t.o.m har funderat över om ditt klädval är för utmanande. Du har fått ta emot blickar och kommentarer när det gäller ditt utseende och sedan fått höra att du ska ta det som en komplimang. För let's face it, tjejer, det finns ju faktiskt värre saker än att bli betraktad som ett sexobjekt - nämligen att inte bli betraktad som ett sexobjekt.

 

Är du kille har du som liten säkert fått höra att du inte ska gråta så mycket, för det var inte så farligt när du ramlade och slog i huvudet. Du har fått höra att du ska tuffa till dig. Du har fått lära dig att sparka fotboll och springa snabbt som blixten. Du har säkert också fått höra att du är stark. Om du som liten slog någon har de vuxna förmodligen normaliserat det, eftersom de, som sagt, inte ville störa din biologiska utveckling som pojke. Du behöver få utlopp för dina aggressioner. Det är ju allt testosteron! När du började skolan fick du lära dig att det inte är coolt att plugga. Däremot är det coolt att vara snygg och duktig på sport. Egentligen, lilla 7-åriga pojke, är du världens mjukaste lilla barn, men du vet vilken roll du har och vilka förväntningar du bör leva upp till. Du ska inte gråta. Du ska vara tuff. Be a man, for god's sake. Som tonåring blev det bara värre, speciellt om du var liten till växten. Du ville vara som de andra, coola killarna. När du blev lite äldre var det dags att prova på alkohol. Du ska festa. Du ska tåla mycket, för, let's face it - du är MAN nu. Klart som fan du ska tåla lite alkohol. Du vill väl inte vara en mes? Du vill väl inte dricka som en tjej? På väg hem från krogen är du egentligen lite rädd för att du ska bli nedslagen, men du vågar inte säga någonting. Du är tuff. Act like man. Din självkänsla är på botten, men du spelar självsäker. Det måste du. Det finns inget värre än att bli sedd som en svag liten pojke som gråter som en tjej. 

 

Tänk igen, innan du säger att du inte har blivit utsatt för patriarkatet. 

/Feministen